Otrogen på öppen gata En roman om Agata Hansson

- Jag kan hoppa in några dagar om det skulle vara så. Om någon blir sjuk eller ja... Janne gnuggar glasögonen mot tröjan och ler. - Du är ju mammaledig. - Jo jag vet, jag bara säger att om, ja någon är sjuk så finns jag här. Där alltså. Hemma. - Lillen då? - Svärmor har erbjudit sig att passa, ljuger jag. - Jaja men det är ju faktiskt bra att veta. Jag ska ha det i åtanke. Det knackar på dörren. Gunvor sticker in huvudet. - Han har börjat röra lite på sig. Han är så söt. Jag skyndar mig ut och börjar vagga vagnen. Bäst att gå nu innan Askungens droska förvandlas till pumpa. Eller skrikunge. När jag ska baxa in vagnen i hissen ner från redaktionen så krockar jag med en kille. Han skrattar och det känns som om någon blåst i gång Carolas vindmaskin på mig och jag måste hålla extra hårt i handtaget till barnvagnen. I några sekunder ser vi på varandra, men innan vi hinner säga något åker hissdörrarna igen. På film hade en av oss satt en hand emellan så att de inte gick igen men det är inte film, det är vardag och jag inser att jag bara har stått och stirrat som ett fån, inte som en mansätare á la Sharon Stone. Men var har vi träffats förut? Jag vet att jag sett honom förut. Gravidchocken har lagt sig och efter en förlossning som hedrar den stjärnreporter hon är - notoriskt skeptisk till alla auktoriteter och allt vad de försöker tala om för henne att hon ska göra - föder hon en son. Han är fantastisk. Förutom att han är helt fixerad vid hennes tuttar. Och Teo är världens bästa pappa, men hans familj! Den är så stor. Och fixerade vid hennes tuttar, inte ens den groteska fejkade låtsasbröstvårtan får hon tampas med ifred. Agata kan inte hjälpa det, hon längtar tillbaka till jobbet. Omslagsformgivare: Pelle Asplund